Då var man hemma från mötet, äntligen! Tog längre tid än vad någon av oss hade räknat med tror jag(?). Vi fick iallafall mycket gjort, mycket bestämt. Känns skönt! Vi pratade om tävlingar och Cissi vill börja tävla igen, och då började det kittla i mina ben - ska jag våga? Ska ta tag i träningen ordentligt först, sen tävling (kanske). Tänk vad kul att få ta på sig dräkten igen, vara så nervös så det känns som att benen ska ge vika, se domarna, alla som kollar och bara få åka! I love it. Varför slutade jag? Jag vill ju i själva verket bo på ishallen men skridskorna och alla dessa underbara människor i vår förening. Jag måste vara dem dummaste människan på denna jord. Varför ska man bry sig om vad andra tycker? Jag tycker det år kul att åka, skitsamma om min lillasyster på 10 år snart är bättre än mig. Vad spelar det för roll? Varför bryr man sig så mycket om vad andra tycker? Varför vill man inte sticka ut? Jag måste skärpa mig! Konståkning är det jag vill göra och nu är det bestämt - det är de jag ska göra!
Jag känner mig ovanligt positiv och glad idag, jag kan inte vänta tills på söndag då jag får snöra på mig skridskorna och få bli tränad! Tack Petter för att du peppat mig till att våga ta tag i detta, har nog aldrig kännt mig så här glad och pepp på nått<3>Jag älskar dig.
Caroline.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar