Det finns en tjej i detta avlånga land som är min storasyster. Vi har samma pappa. Hon heter Bonnie och jag har inte träffat eller sett, typ inte ens hört av henne sen jag var 8 kanske? Jag finner det ganska skrämmande att jag ibland "glömmer" bort att jag har en storasyster. Jag har inget ansikte på henne, ingen röst. Ingenting. Förrens för två dagar sen. På facebook fick jag en vänförfrågan, av just henne. Vi har pratat lite grann, och det känns konstigt men ändå jätte jätte bra. Var orolig där ett tag att jag aldrig skulle höra av henne, eller få tag i henne. Jag har en storasyster, tänk. Min alldelens egna storasyster. Jag hoppas att vi en vacker dag kan träffas och lära känna varandra bättre och prata om familjen, för vi delar ju trots allt samma pappa. Känns skönt, riktigt skönt. Jag är inte ensam om det.
Storebror Jesper, Jag, Lillebror Pontus, Lillasyster Nina<3>
Ni är underbara.
Caroline.
2 kommentarer:
Svar på kommentar, Du har fullkomligt rätt i det du säger egentligen men det är ju ändå sjukt alltihopa..
Finns många frågor men det finns kanske inte nåt svar som är rätt, alla tycker ju så olika
Grattis! Vad otroligt kul och konstigt det måste kännas. Världen är en underlig plats... och det är svårt att fatta att vi (många) har syskon där ute man aldrig träffat eller sällan träffar. Världen kanske inte är konstig utan helt helt galen och fel iband.
Syskon har rätten att få vara syskon! Och att vi ibland bli bestulna på den rätten är hemskt tråkigt.
Än en gång, grattis!
Kram isabellå
Skicka en kommentar